Forts.
från föregående nummer (
läs
detta först)
När vi kommo fram till den översta
korsvägen, där den närmaste västra vägen stöter till huvudvägen,
gingo fanbärarna utan att tveka huvudvägen rakt fram. När jag kom
längre fram och hade utsikt över fältet, såg jag dels ryttare, som
redo omkring på fältet, och dels nere vid förläggningen utanför
planket infanterister, av vilka man kunde se huvudena och
gevärspiporna med bajonetter på. Jag gjorde då den reflektionen, att
den antagligen icke var rådligt att gå den väg, som jag tänkt tåget
skulle gå, nämligen utmed förläggningen.
När tåget marscherade
fram på vägen, gick musiken av vägen och stannade på en bro vid
Folkets Hus. I övrigt fortsatte tåget och jag iakttog en
ryttarpatrull längre ned på vägen, som spärrade denna. Huruvida
någon ordväxling uppkom mellan patrullen och täten, vet jag icke.
Patrullen stod stilla. När täten kom fram till patrullen, hände
något med ett standar eller en fana, som vecklade in sig över
huvudet på en av hästarna men hur detta tillgick, vet jag ej. Jag
befann mig tämligen långt från patrullen, cirka 8 ā 10 meter. Hästen
stegrade sig och gick omkull och ryttaren föll av.
Då jag såg,
att patrullen ville hindra tåget att komma fram, greps jag av
förbitting därför, att vi ju befunno oss på allmän landsväg och jag
hade den bestämda uppfattningen att på allmän landsväg kunde ingen
hindras att få komma fram. Om myndigheterna hade rätt att spärra
vägen, borde en polis ha skickats upp för att möta tåget och
meddela, att myndigheterna hade sådan rätt och att avspärrning
gjorts, så att vi fått besked om till vilken punkt vi hade rätt att
gå. En sådan budbärare borde ha mött vid korsvägen och sedan följt
täten samt resonerat med den om saken.
Nu blev jag som sagt
gripen av förbittring och sprang fram till patrullen och ropade:
"Vet ni icke hut, skall ni spärra vägen." Patrullen red tillbaka och
den, som fallit av hästen, sprang också tillbaka ledande
hästen.
Jag sprang framåt vägen och hade den uppfattningen, att
demonstrationståget ävenledes sprang nedåt vägen. Alla voro gripna
av förbittring över, att allmänna landsvägen blivit spärrad för
demonstrationståget och avsikten med att springa efter patrullen var
att jaga bort den. En del av demonstranterna började plocka stenar
från vägen men jag sade till dem: "Inga dumheter." Jag kom så långt
ned som mitt för gaveln på Oskar Vestmans hus. Jag var då den
främste av dem, som sprungo efter patrullen. Hela patrullen hade
samlats nere, där vägen mynnar ut i planen vid ingeniörsbostaden och
vänt hästarna uppåt vägen.
Den ryttare, som fallit av, stod
fortfarande till fots med hästen vid tygeln. I högra handen höll han
en pistol, som han riktade upp mot vägen. Han började skjuta. Första
skottet tog i vägkanten till höger från mig räknat (väster), ungefär
i jämnhöjd med handelsbodens övre gavel. Det andra skottet träffade
cementmuren mellan Oskar Vestmans byggnad och vägen, d.v.s. på den
del, som var längst ned mot vägen. Efter det andra skottet yttrade
jag: "Skjut du, jag går icke undan." Jag hade hela tiden stått med
vänstra sidan vänd mot honom och huvudet riktat snett framåt emot
honom. Det tredje skottet gick framför mitt huvud. I och med att
skottlossningen börjat hade tåget stannat och jag blev ängslig för,
att demonstranterna skulle tränga vidare och möjligen bliva träffade
av skotten. Därför höjde jag högra armen och handen och skrek:
"Skotten äro skarpa". - Jag hörde nämligen, att man uppifrån ropade,
att skotten voro lösa. - Just, när jag ropade, att skotten voro
skarpa, fick jag det fjärde skottet i armen. Då skrek jag: "Du sköt
prick, din djävul." Sedan kommo några kamrater och hjälpte mig upp
till Oskar Vestmans gård.
Jag var vid tillfället klädd i ljusbrun
rock och väst, svarta byxor och en brun caps. (Det antecknades, att
Wide är av medellängd, snarare under än över).
Jag vet, att alla
de omtalade fyra skotten kommo från den avsuttne ryttaren. Dessa
voro de första skott, som lossades.
Stenogrammet uppläst och
vidkänt, betygas.
Härnösand som ovan.
Stig Lahlin (osäker på
efternamnet)